När man sitter på en gräsklippare en hel dag går det många tankar i huvudet på en, man hinner fundera en hel del.
Idag satt jag och tänkte på hur personligt det egentligen är att skriva, de som skriver bloggar, dagböcker eller liknande och är helt och hållet ärliga de skriver ju faktiskt exakt som de tänker.
Det är ganska fascinerande, när man läser någon annans texter är det ju nästan som att se in i någons huvud när den tänker. Ta-ta: såhär tänker jag ;)

Så jag vet själv att jag tänker väldigt virrigt ibland men när man skriver ner det blir det en helt annan grej, då får man oftast se hela bilden, det man egentligen menar men kanske inte förklarar på rätt sätt när man bara har en dialog. För när man pratar gör alla alltid samma sak: kortar ner.
Allt ska kortas ner och gå så fort som möjligt, det ska jäktas och man får ju inte tråka ut någon, skam för den isåfall!
Vi borde tråka ut folk lite oftare tycker jag ;)
Det är ju ändå så man på bästa sätt lär känna någon!

Åhh, det finns en grej jag måste ta upp också, bor man i dalarna så ser man ju oftast älg och rådjur lite här och var. Jag har sett 2 harar i hela mitt liv och i stockholmsförorten har jag på de senaste två veckorna sett 5 harar, dock har det varit jättesvårt att ta kort på dem eftersom de springer iväg hela tiden.
Men idag lyckades jag, två stycken på samma gång,  
Dock är min mobilkamera inte av den bästa kvalitén men här är de små :)
 

Jag har länge funderat över varför alla alltid kämpar så mycket med att passa in, vad innebär det att verkligen passa in? Finns det någon sorts guide som man kan använda sig av?
Tänkte mer någon som berättar hur man ska bete sig, kanske i vilket röstläge man ska tala i, hur håret ska se ut, kläder man ska bära osv. Finns det en sån guide skulle jag verkligen vilja läsa den!

Eller nej, det skulle jag föresten inte vilja.
Jag är inte som alla andra och hur jag än beter mig så vill jag inte passa in.
För jag har insett att de som försöker passa in oftast bara lurar sig själva, låtsas vara någon sorts ideal bild av hur den typiska personen är.
Istället borde vi inse att alla är individuella individer, ingen är den andra lik så istället för att kämpa så jäkla mycket  med att försöka passa in så borde vi göra tvärtom.
Låt våra kläder, hår och beteende visa vår inre personlighet, våga visa dig själv!

Jag vet att jag bryr mig för mycket om vad folk runt omkring tycker, jag skrattar tystare offentligt än jag egentligen gör annars för att folk skulle kunna "kolla" snett på en. När jag går på stan sjunker axlarna ner för någon skulle kunna stirra på mina alldeles för stora bröst och jag vill ju inte att det ska se ut som om jag försöker "visa" dem. Jag bär helst svarta tröjor eftersom det får det mesta att se mindre ut, inte lika uppseendeväckande ut.

Så jag vet inte med er men idag tänker jag klä mig perfekt a'la Emma, går med rak, stolt rygg och skratta obehindrat glatt och skita totalt i vad folk tycker!

Okej, nog med tårar, bara för att jag är just jag så måste jag ju såklart täcka över lite utav det allvarliga inlägget alldeles nyss :P
Sååå...
hrm...

Fint väder idag..
...

Har ni föresten tendensen att gå runt och prata för er själva? Isåfall är ni inte ensamma.
Jag kan verkligen gå runt och ha en disskussion med mig själv när jag är ensam, antagligen har det att göra med att jag varit arbetslös så länge, är man hemma hela dagarna själv så snurrar det nog till i huvudet på en.
Eller så är det bara mig det är fel på, kanske ska söka hjälp? XD
Nej, jag trivs med att vara lite udda, ibland är det bra. Då har man ju aldrig tråkigt menar jag? :D

Så, idag har jag ingen som helst aning om vad jag ska göra. Jag jobbar ju fyra dagar i veckan - 11 timmars pass i Stockholm för att kunna sluta på Tosdagen och åka hem, jag jobbar med gräsklippning, köra lite hjullastare och annat smått och gott.
Yes i am a working woman now! Eller ska man kalla det man? jag är ju nästan man när jag har ett mansdominerat yrke, eller? Alla kommer fram och säger, "Vad kul att se en tjej köra maskin!"
Jag vet seriöst inte om jag ska skratta eller gråta. Varför är det så förvånande att se en tjej köra maskin?
Jag är precis som vilken annan tjej som helst, jag fiser äggmökar, rapar sparris, kliar mig i skrevet, skiter i att diska fast jag vet att det börjar växa mögel på tallrikarna. (ibland får man vara lat, så länge det inte är permanent och man inte har en familj att tänka på).

När man hör ordet depression reagerar alla olika, vissa låtsas som om det bara är som en förskylning, något som går över och de personerna stänger gärna av och lägger dövörat till.
Vissa tänker, "men guud vad hemskt, men det syns ju inte så det kan ju inte ha varit så farligt."
Sanningen är att har man inte haft en så kan man inte sätta sig in i vad personen går igenom.
Sedan måste jag påpeka att varje individ går igenom olika saker under en depression.
Jag är dock ingen expret så rätta mig gärna om jag har fel, men det är så jag har uppfattat det.

För ca ett år sedan kom jag ur en depression som jag inte själv visste om att jag hade, det har då börjat fyra år tidigare i samband men högstadiet, en period jag inte tänker gå in närmare på men barn/ungdomar kan vara hemska.
Jag har alltid varit en ganska stark individ och jag vet att de flesta tänkte att "den där Emma bryter inte ner för det där inte"
Och jag tänkte likadant.
Det började med småsaker som att jag inte ville göra det där, helst ville jag vara hemma, inte gå ut för jag kunde ju träffa på den där och den andra personen, nej det var ju ingen bra idé.
Jag grät nästan hela sommaren efter högstadiet, skyllde allt på mina föräldrar och lärare för att de inte gjort tillräckligt.
När jag började gymnasiet trodde jag att det värsta gått över, en månad in i skolan så vart jag sjuk och allt vart dåligt igen, efter det började jag vara hemma allt oftare, jag orkade inte ta tag i det, jag flyttade delvis hemifrån för att ha närmare till skolan så mina föräldrar visste inte hur mycket jag var borta från skolan.
Halva frånvarotiden var jag sjuk och halva klarade jag inte av att gå upp ur sängen, när detta inte förbättrades började jag tröstäta. Jag gick från 65 kg till 89 under mina tre gymnasieår. Att jag ens tog studenten kan jag fortfarande inte fatta.

Grejen är den att jag trodde att livet bara var jävligt jobbigt, jag fattade inte alls varför jag var så lat och jag skämdes över det.
Jag kunde ju se hur min mamma mådde dåligt över att hon inte visste hur hon skulle hjälpa mig och jag skyllde allt på min sjukdom fast jag innerst inne visste att jag kanske skulle berätta att jag inte klarade av att ta tag i mitt liv.
På något sätt var det lättare att hantera hennes smärta genom små lögner än att berätta sanningen, jag hade ju alltid varit stark och de hade alltid berömt mig för hur mogen jag var för min ålder, hur stolta de var.
Hur skulle jag kunna säga till dem att "här har ni er dotter, hon är värdelös, total besvikelse, hon är inte alls den ni trodde att hon var"
Och bara genom att skriva ner det på en blogg så börjar jag stortjusta och skäms över det jag har skrivit.

Men grejen är den att hade jag berättat allt detta för henne då så kanske jag insett (eller hon insett) att något var fel, istället tog jag en annan väg, en lättare väg just då för att slippa gå in och granska mig själv.
Så jag fortsatte att gå runt i förnekelse, för jag såg verkligen inte att något var fel, bara att något var jävligt jobbigt.

Så varför är ordet depression så tabu? Varför undviker vi det så mycket?
Jo för att folk inte klarar av att ta in någon annans smärta, jag är likadan för det är mitt sätt att skydda mig på. Jag slår av min medkänsla när något blir för jobbigt, eller jag gjorde det.

Man tror inte att det syns när man gör så mot någon men det gör det, det har jag själv upplevt och det gjorde mig förbannad, ledsen, upprörd.
Hur kan någon man bryr sig om vända dövörat till när man säger "jag har nyss kommit ur en fyraårig depression" och man får den där blicken som säger "Nu överdriver du väl ändå lite".
Det är ändå en person man känt och varit nära i flera år. Men å andra sidan, hur ska den här personen sett att jag mått så dåligt när jag inte själv sett det så?

Nej, jag är inte samma person som jag var för fyra år sedan, då kändes det som om jag stod och stampade på samma plats, inte mognade, inte utvecklades, tiden stod still som i ett töcken.
Efteråt kan jag se att upplevelsen gjort mig starkare, jag har mognat mer på ett år än jag gjorde under fyra år

Jag är inte samma som förut.